Löt-Sara

I dessa dagar när man pratar om att bilda ett feministiskt parti, kan man undra hur kvinnorna hade det för 100 år sedan. Sören Nilsson skildrar här ett fängslande kvinnoöde från den tiden.

 Löt-Sara

Av Sören Nilsson

De gifte sig den 6:e dagen i november månad år 1853.

Den sjätte november är Gustaf Adolfs dagen, och det året var det även Alla Helgons helg.

Jag tror knappast de gifte sig i Fors kyrka, sånt anstod inte piga och dräng, nej antagligen ”stod bröllopet” i prästgården.

Allhelgonahelg, hösten övergår i vinter, då alla sysslor hade med skörd och förberedelser för den kalla årstiden skall vara klara. En liten andningspaus.

Vem var brud och brudgum?

Vigselförrättaren ger själv svaret när han frågar:

”Tager du, Olof Olofsson Tjernqvist, denna Sara Katharina Larsdotter till din äkta maka, och lovar att älska henne i nöd och lust till döden skiljer er åt.”?

Där har vi dom Sara och Olle. Men vem var dom? Vad hade hänt tidigare i deras liv?

Vi börjar med Sara.

Sara

Sara föddes den 17 november 1827 som oäkta dotter till Ingrid Ersdotter (född 1788) i Långsjönäset.

Vid dopet strax efteråt var alla dopvittnen ifrån Håsjö – en fingervisning om varifrån Ingrid kom ifrån och hade sin släkt. Tre år tidigare hade Ingrid fött en flicka, Märta Lisa, också hon s.k. oäkta. Även hon föddes på Långsjönäset, när modern var piga hos Erik Nilsson där. Om Märta Lisas senare liv är att säga, att hon blev mor till den Erik-Olof Åsell som bodde vid och 1905 drunknade i Stordigerlemmen.

Eftersom Sara nämns som Larsdotter vid bröllopet, så betydde det att någon man vid namn Lars erkänt faderskapet.

Att leva och verka på Långsjönäset vid den här tiden betydde säkert hårt arbete och umbäranden för både män och kvinnor. Ja, kvinnor inte minst, de har ju alltid fått dra det tyngsta lasset!

Till de hårda villkoren hörde naturligtvis det frostlänta läget.

År 1818 skrivs av nämndemannen Anders Nilsson i Åsen:

”Långsjönäs nybyggare som kanhända aldrig har ofrusen gröda…”

Om det var tätt mellan nödår/svagår för de längs Indalsälven belägna byarna, och svårigheter för bonden att klara sig, då var de åren etter värre för Långsjönäsborna. Och det var inte långt mellan ”hårdåren” under 1800-talet, den tidsperiod vi i huvudsak kommer att röra oss inom i denna berättelse.

Åren 1812,  1821,  1826,  1832,  1838,  1851,  och 1867-68 var i varierande grad årtal som innebar svåra tider för folket i Jämtland.

Åren 1833-1842 återfinns pigan Ingrid Ersdotter och dottern Sara, som inhyses i Österåsen. Men vid 15 års ålder flyttar Sara och skall stå på egna ben. 1842, när folkskolestadgan infördes, var hon alltså 15 år och för gammal att gå i skolan.

Skriva, läsa och räkna lärde hon sig likväl med tiden.

Något annat yrke än pigans stod inte till buds för dåtidens pigor. Yrket gick i arv. Och pojkarna som inte tog över eller gifte sig till ett hemman, de var förutbestämda till att bli drängar eller i bästa fall torpare.

Sara tog alltså pigplatser t.ex. hos bonden Nils Ljung på Västeråsen och sedan hos Jonas Lindgren (nuv. Norbergs) på Österåsen.

Det betyder att hon ansågs som ärlig och arbetsam, annars hade med säkerhet inte städslats i sådana gårdar.

Jonas Lindgren var bonde, skog- och sågverksägare och en betydande man i bygden. Han ägde ”österåssåga”, men sålde 1856 hälften av den till handlaren Erik Sundin på Västeråsen för 2000 Riksdaler.

Men så hände det sig alltså, som vi sett, att hon träffade en ung man och ”tycke uppstod” som det heter. De blev fästfolk.

Olof Olofsson Tjernqvist

Och här träder den unge friaren fram.

Olof var född 1825 i Viksjö, Ångermanland, en trakt med ett gammalt järnbruk och med inslag i befolkningen av både valloner och finnar. Den tidiga invandringen av finnar har gett ortsnamn som Villola, Tappälä m.fl.

Enligt en muntlig tradition inom släkten skulle hans föräldrar ha sålt sitt hemman och sin skog ( i Hällesjö?) för 5 riksdaler och en saltsäck.

Vare hur som helst.

Olof kom till Fors och Böle ifrån Sillre, Medelpad, där han varit dräng och också lärt sig en hel del om flottleders byggande, d.v.s. han kunde trä- och sten arbete.

I Böle sägs han ha varit dräng i Nygården.

Nu ändras livet för Olof och Sara, de går nämligen  i tankar om att skaffa sig ett eget torp. En dröm för mången piga och dräng.

Tjernqvisttorpet

Men sommaren 1853  gick drömmen i uppfyllelse.

I Olsmässotid, den 30 juli, det året kunde Olof sätta sin namnteckning (Saras, en kvinnas, behövdes naturligtvis inte) under ett kontrakt som tillförsäkrade dem rätten till ett torp under deras livstid.

Men torp?

Som vi skall se fanns det inget torp. Det fanns ett skogsskifte.

Men Olof och Sara var ju båda unga och friska och vana vid hårt arbete, så nog skulle det bli ett torp med tiden!

Låt oss titta på kontraktet som jag ändrat och förkortat till lite modernare och läsligare stil.

1)     Att jag Per Olofsson Englund (Pelle Englund) i Böle antager till torpare Olof Olofsson Tjernqvist ifrån Sillre mot följande villkor.

2)     Torplägenheten får Tjernqvist på mitt skogsskifte där han från ris och rot får upparbeta en torplägenhet om minst 3 tunnland (c:a 14700 m29 till åker och byggnadsställe som vi vidare gemensamt av oss fram på hösten kommer att utstaka.

3)     Vedbrand får torparen ta på mitt skogsskifte av vindfällen och torra träd. . Även får torparen sommarbete för de kreatur som å torpet vinterfödes.

4)     Vid Storloken på samma skifte får torparen upparbeta en slått.

5)     Byggnads- och gärdselvirke får inte förrän efter 12 år härefter huggas på torpskiftet. Men må torparen själv anskaffa sådant virke.

6)     Lövtäkt får tagas på skiftet, och torplägenheten får torparen genast tillträda.

7)     Emot ovanskrivna villkor får torparen och hans blivande hustru till mig Per Olofsson Englund göra följande dagsverken på min kosthållning.

8)     De första fem åren gör torparen 6 mandagsverken om året, men därefter skall torparen göra 25 dagsverken, hälften mans och hälften kvinnodagsverken. Allt på kallelse av ägaren.

9)     Dagsverken görs hälften vintertiden och hälften sommartiden, jordägaren tillsäger sin torpare (14 dagar?) i förväg när han vill utbekomma dagsverken.

10)När torparen är ledig till arbetsförtjänst skall jordägaren ha första anbudet emot gängse arbetslön.

11)Alla förmåner och dagsverken gäller för torparen Olof Olofsson Tjernqvist och hans blivande hustru under deras livstid, sedan återfaller torpet till hemmansägaren.

12)Torparen får inte överlåta detta kontrakt till någon annan utan ägarens bifall. Men för framtida säkerhet får han söka och vinna laga inteckning för detta kontrakt i mitt i Böle by ägande hemman under n:o 2.

Så är avtalat och i vänlighet överenskommit. Fors och Böle den 30 juli 1853.

Per Olofsson Englund, hemmansägare.

Olof Olofsson Tjernqvist, blivande torpare.

Vittnar: N. Ljung   Anders Söderlund (d.v.s. Ante Söderlund, snickare o Soldat) min anm.

Så var det.

Torpet det handlar om är alltså marken ifrån Stiernas till bäcken/diket nedom Erik Englunds. Det namnges i kontraktet en bäck, tyvärr med oläsligt namn. Storloken är den svacka som finns bakom ”Västpåbackan” och en bit norrut (på sönneråsmål västerut, ”västa”). Om det sen blir 3 tunnland kan diskuteras, det står också minst tre tunnland i kontraktet.

Ordet lövtäkt, löv användes under lång tid som utfordring till gårdarnas kreatur.

Hur gick det då?

Ja, inte väntade Sara och Olle i 12 år innan de byggde sig en stuga. De uppförde ett litet timrat hus av virke, som de timrat själva. Det stod bakom Stiernas vedbod. Nu odlades ett litet torp upp, så pass att det kunde föda en ko och några getter. Get = fattig mans ko.

Utom torpskiftet ordnades även några jordplättar för särskilda ändamål. ”Pärlann-jala”, där odlade de sin potatis, och den är belägen nedanför den på senare tid uppförda ”bölessåga”. En bit mark var ”Tjernqvistssveja” som ligger inte långt från stugan där Olivia Backman bodde. På den kunde de så lite råg.

Familjen

Den 25 november 1854 nedkom Sara med sitt och Olofs första barn, som döptes till Erik Olof. Jag har tidigare sagt att barnadödligheten var stor denna tid, och sonen dog också redan 1855.

Men i februari 1856 föddes åter en son, också han fick dopnamnet Erik Olof, och 1861 föddes Simon. Han blev med tiden känd som ”Löt-Simon”.

Och år lades till år.

Livet , det är dagarna som går, har någon tänkare sagt.

Olle var ofta borta med sitt flottledsbyggande i Ragunda.

En dag var olyckan framme, omkring 1870. I ett stenbrott där sten togs för att stensko strandkanten, kom han under ett ras och skadade axeln och sidan. Följden var att han aldrig blev arbetskarl igen. Olof Olofsson Tjernqvist dog 1872, ”utfattig”, ”långvarig sjukdom”, några korta ord, som inte täcker den verklighet och öde som blev Olofs…

Men de åren som Olof satt hemma hade han i alla fall utnyttjat till att lära sönerna det som var viktigt att kunna för framtida bruk, att snickra, snara fågel och hare, göra grafisk, bruka jorden o.s.v. Det mesta av detta hade de gjort tidigare, men nu blev det mera allvar bakom.

Änkan Sara

Sara Tjernqvist var nu änka och ansvarig för två pojkar, 11 och 16 år gamla, och för torpet naturligtvis.

Pojkarna fick nu utföra vad de tidigare lärt sig.

Men grafisk, vad är det?

Ute i nybyggena i skogen var det basmat under långa tider av året, men det var mindre vanligt inne i byarna.

Grafisk (gravad fisk), med betoning på både a och i, gjordes vanligen på mört, som under vårens lektid fångades i nät. Mörten fjällades och man skar bort huvudet. Innanmätet togs bort, men den sköljdes inte, blodet skulle vara kvar. Fisken varvades lättsaltad ner i ett tråg, där den fick ligga några dygn. Sedan togs lättsaltningen bort, och nu varvades fisk och salt i kaggar. Längst upp lades lock som vilade på fisken, och på locken lades en tyngd, en sten, så att fiskarna pressades ihop. Så fick kaggarna stå i ett uthus till rötmånaden var över, då de ställdes in i en stenkällare.

Här fanns nu höstens och vinterns behov av nyttig och billig föda, som åts rå eller stekt.

Likhet med tillverkning av surströmming är slående och lukten av fisk måste ha varit stark när den åts.

Satt torparna och leddes åt fiskdieten, så var det likadant för bönderna och deras pigor och drängar. Men för de sistnämnda var det laxmaten det gällde. De åt nämligen stekt lax, kokt lax, laxsoppa m.m. varje dag!

Hur gick det för Sara med dagsverkena för torpet, det är inte lätt att säga idag, men troligen fick hon göra alla 25 själv. Men det har sagts, att Sara ägde ett lugn och en målmedvetenhet samt en själslig styrka som nu sattes på prov.

Hade hon inte varit det tidigare, så blev hon nu Böle bys allt i allo.

Kalaskokerskor kunde inte alla bli, för det måste men ha praktiserat på lite finare ställen, inte i restaurang naturligtvis, men i någon bondgård med lite högre status. Och jag tror att hennes tid som piga hos Lindgrens på Österåsen, hade satt sina spår. Denne Lindgren, sågverksägare bl.a., hade säkert haft kalas för affärsvänner, och där hade Sara inhämtat kunskaper i lite ”bättre” matlagning.

En kalaskokerska stod för mat- och bakningskonst när det gällde böndernas fester. Det kunde gälla födelsedagar eller bröllop. En ära låg det ju också i att visa vad gården förmådde vid sådana tillfällen.

Sara var kalaskokerska. Och hon var jordemoder långt fram i sin ålders höst. Barnmorska fanns inte på Sörsia, utan det var Sara som tillkallades när det bar till.

Sara sydde sår och skavanker på både folk och fä. Att skada sig med eggjärn, kniv och yxa, hände ofta när allt skulle göras för hand med vassa verktyg.

 När det gällde att bota sjukdomar lyckades hon så pass övertygande, att hon t.o.m. tillskrevs övernaturliga färdigheter. Folk trodde att hon kunde trolla. Hon ansågs vara ”kunnig” som man sa.

Sara blandade till egna mediciner och medikamenter, bl.a. mot hosta. Vissa ingredienser köpte hon längre fram i tiden på apoteket i Ragunda.

Hon var musikalisk med gott gehör, spelade inte själv – när skulle hon förresten ha haft tid att lära sig – men hon var duktig sångerska som rättade andra när det blev falskt sjungit eller spelat. Då hade hon ett uttryck som jag aldrig hört förut. Här i Fors har man i långa tider sagt att det kom en ”bispgårdston” när det klingade falskt. Men Sara hon sa: ”Ha fär åt Ammers båthuse”!!

Änkan Sara gick runt i  gårdarna och fick arbeta någon dag här och någon dag där. Och hon började gå till en torpare också, han änkling i ungefär samma ålder som hon själv. Han behövde hjälp med hushåll och barn.

Det dyker upp en ny figur i denna berättelse o Sara Katharina Tjernqvist.

Erik Hansson

In på vår scen stiger Erik Hansson, född år 1826 i ”Västgålan” i Böle. Stor och kraftig och så lång att han låg i specialsnickrad säng.

Han gifte sig med Botilda Martinsdotter från gården ”Berget” i Böle.

Både ”Västgålan” och ”Berget” var burgna bondgårdar, så Hansson gifte sig ståndsmässigt.

Erik var förstås bonde men började allt mer ägna att ägna sig åt skogsaffärer. Det fanns pengar att tjäna för driftiga män. Men många förlorade också egna och lånade slantar i den allt fortare snurrande skogskaruellen. Någon vinner – då måste också någon förlora.

Annedals Bruk med manufaktur- och sågverk startade 1847, och det ser ut som om Erik Hansson till någon del länkade ihop sina affärer med grundaren av bruket, Valfrid Enblom.

En misstanke man kan ha, är att Hanssons tjänster togs i bruk för åtkomst av skog. Erik Hansson var ju en bygdens egen son, och i egenskap av bättre bemedlad bonde, kände han naturligtvis alla skogsägare på Sörsia.

Några prov på Erik Hanssons affärer.

1856           Den 18/2.  Hansson säljer till Enblom hälften av det skogsskifte                           han köpt av Mattias Jonssons andel i Västeråsens . 

Fäbodskog, Kilen. Han säljer också hälften av det vattenfall han köpt av Erik Sundin och Olof Jonsson. Fallet, beläget nedanför Digerlemssjön, där skall Hansson och Enblom bygga sågverk.

1856        Den 19/7.  Nils Johansson, Västeråsen, (”Torpet”) säljer        avverkningsrätten på sin del av Kilen på 30 år till Hn. Hansson.

1856      Den 21/7   Anders Jonsson (”Anners-Jons”) säljer avverkningsrätten på sin andel av Kilen till Hansson på 30 år.

1856      Den 18/9. Olof Grafström (”Grafströms”) säljer averkningsrätten                             på 30 år till Hansson. Även detta gäller Kilen.1                                              

1856       Den 3/10. Hansson får 30 Riksdaler för sitt arbete med                                Digerlemssågens byggande. Utbetalas årligen från 1857.

1858       Den 17/4.  Erik Hansson säljer sin andel i Digerlemmens  finbladiga sågverk till Enblom. Köpeskilling: 20 Riksdaler.

Det är omvittnat att Hansson umgicks med herrarna vid Annedal.

Dryckjom, kortspel och hög stämning bland cigarröken……….

Men i slutet av 1850-talet gick det snett för Erik Hansson.

Den 26/2 1860 nämns han som ”förre bonden” i  ett sockenstämmoprotokoll. I det får vi veta att han var dömd till böter, och nu försökte han slippa betala den del av böterna som skulle tillfalla de fattiga i Fors, ”hvartill han förmentes sakna tillgångar”. Men sockenmännen ansåg ”efter någon överläggning” att de inte kunde gå med på det, ”till de fattigas förfång efterskänka ifrågavarande bötesmedel” som Hansson efter vad som framkommit borde kunna betala.

Erik Hansson, f.d. storbonde, blir nybyggare och flyttar med sin familj till Stordigerlemmen, ”Sönnasjön”.

Hans far tyckte inte om utvecklingen och att hans son skulle flytta ut i skogen. Han varnade honom och sa:

”Du åke häst när du fär, men du kom å gå hem”. Ett bevingat uttryck som lär ha slagit in

Det var ett långt och smärtsamt kliv han tog, när han ”buförde” från Böle.

Inte bara geografiskt , nej, han tog även några duktiga steg neråt på samhällsstegen.

Men Hansson flyttade till ”Sönnasjön” och byggde där ett hus.

Erik och Botild fick följande barn:

Martin Haqvin                     född 1849

Brita Greta                          född 1852

Kristina Erik                        född 1855

Botilda Katarina                  född 1857

Erik Esbjörn                        född 1862

Ingrid Magdalena                 född 1866

Och åtminstone den sistnämnda, ”Olers-Malle”, var född vid Stordigerlemmen.

Men det gick inte bra. Erik Hanssons fars spådom slog in. Utblottad kom Erik tillbaka till Böle ungefär 1870. Nu som torpare på ett torpställe som fått namnet ””Erikhansbacken”. Det låg på hans svärfars mark.

Erik Hansson hade det inte lätt. Hustrun var tidvis förvirrad och jag är säker på att mången sönneråsbo viskade sinsemellan: ”Vad var det vi sa?”

Och år 1874 blir Erik Hansson änkeman, hustrun Botilda dör i nervfeber. Det var ingen hejd på motgångarna för Hansson, det uppstod också en tvist om storleken på det torp han fick bruka.

Men…

Sara var änka och Erik var änkling.

De ”slog till” och gifte sig den 29/4 1877, och Sara flyttade hem till Erik.

De resonerade väl som så att delad börda är lättare att bära.

När Sara flyttade till ”Erikhansbacken” var inte torpstugan där någon dragfri boning. Stugan bestod av två rum, stor förstuga och ett trappkontor. I ett rum fanns ingen trossbotten, och i det andra var det stampat jordgolv! Där lades nu golvtiljor in med hjälp av Saras pojkar som inte följde med vid hennes flyttning utan bodde kvar i stugan där de var födda. Det har berättats att trots att Hansson var i det närmaste utblottad efter Digerlemsäventyret, så fanns det där i torpet ändå några silverpokaler kvar efter den forna förmögenheten.  

Hustru Saras uppgift kom att bli att sköta hem, barn och ladugård. Och förstås att sela på hästen när maken Erik skulle ut på sina färder. Och fick Sara någon gång följa med, då skulle hon öppna och stänga led och grindar efter vägen!

Man kan förstå att Hansson led av sin roll som egendomslös torpare, han som en gång varit ”uppe i smöret” och umgåtts i finare folks sällskap.

Vid ett tillfälle tog han sina silverpokaler och skulle ge sig iväg på en rusig färd, kanske för att omsätta dem i starka drycker.

”Då grät jag”, lär Sara ha sagt. Hon räddade en av pokalerna, som idag finns i släkten.

Men år 1890 nämns Erik som odelstorpare. Det betyder att han i alla fall ägde sitt torp och brukade egen jord.

Den 17 februari 1892 dog så Erik Hansson, och Sara var änka igen efter deras femtonåriga äktenskap.

Löt-Sara

År 1898 blir Sara Katharina äntligen ”Löt-Sara”, det namn som hon blev känd för och som lever kvar än idag. Tidigare namn i folkmun torde ha varit ”Tjernqvist-Sara” och ”Erikhans-Sara”. Hur kom namnet ”Löt-Sara” till? En förklaring kanske behövs. Saras son Simon, född 1861, gifte sig med en flicka från ”Västgålan”. Hon hette Brita Margareta Jonsdotter Forsgren. De fick bosätta sig på ett dagsverkstorp under ”Västgålan” på ”Löten” i Böle.

Det gamla ordet ”löten/lötan” betyder ett område där kreatur kan beta utanför den inhägnade byn.

Under 1700-talet hade där på ”Löten” bott en man som kallades ”bösssmen”, och lämningar efter denne vapensmeds smedja ansåg man sig ha hittat när de rev och byggde ny ladugård 1912.

Simon och Brita på ”Löten” fick barnen:

Jonas Olof                          född 1887

Selma Katarina                    född 1889

Erik Joel                              född 1891

Ernst Teodor                       född 1895

Matilda Elisabet                   född 1898

Förutom arbetet på torpet försörjde sig Simon som skogs- och flottningsarbetare. Men redan 1898 dog hans hustru, och Simon stod ensam med fem barn. Det yngsta, Matilda, var ungefär sex månader.

Och det var då som Sara vid 71 års ålder tog sin ägandes get och lite pinaler och flyttade från ”Erikhansbacken” till ”Löten” för att hjälpa sin son och sina barnbarn. 

Återigen blev det en vändning i Saras liv. Obruten till sinnet, men märkt kroppsligt av ett hårt och arbetsfyllt liv, börjar hon om med skötsel av fem barn, några kor, gris får och sin get.

Ett aber var dock att hon inte själv kunde mjölka korna, hon kunde inte sitta så lågt som på en mjölkpall. Mjölkningen fick istället det nioåriga barnbarnet Selma sköta. På morgonen innan hon gick till skolan, och på eftermiddan efter skolarbetet.

Sara har under alla år upphållit ”praktiken” som barnmorska, läkare och veterinär. Men nu under namnet ”Löt-Sara” verkar det som om hennes rykte fick vingar – hon blev omtalad i hela Fors kyrksocken.

Och tro fasen det. Hon lyckades när den utbildade veterinären hade gått bet!

Eller vad sägs om detta utdrag ur en artikel ur ”Jämten” från 1939, där en viss Greta Rydberg har skrivit följande:

”Kloka gubbar och gummor

Uppteckningar av Gerda Rydberg

Löt-Sara på Sönneråsen, Fors. Känd för sin förmåga att kurera sjuka kreatur. En ko hade blivit sjuk i en gård. Ingen mjölk kunde komma fram ur spenarna, och veterinären hade anlitats utan resultat. Löt-Sara blev efterskickad. Hon befallde hustrun i gården att hon skulle ta mjölk i ett kärl och gå in i en gård, där det fanns ett litet barn, och gå igenom husen där. Men om flickan so, fick hon ej fortsätta, ty då skulle barnet bli sjukt.

Hustrun gjorde som hon sade, slog mjölk i ett kärl och gick till en gård, där hon visste, att de hade en liten flicka. Hon kunde också lugnt fortsätta sin vandring, ty flickan var vaken. Och kon blev frisk och mjölkade igen som förut.”

Tiden flyger iväg. Hennes barnbarn blir vuxna, och nu är vi så nära vår egen tid att de flesta av oss känner igen Olle, den leende glade som hade hoppat ner från smedjetaket i ”Västgålan” som barn och brutit foten. Han lappades ihop på Sollefteå lasarett med dåligt resultat, och fick halta sig fram genom livet.

Joel gifte sig med en vestlundsflicka och blev bosatt på Brännan.

Selma gifte sig med Emil Johansson och blev kvar på ”Löten”, granne med sitt barndomshem.

Ernst anställdes som vägarbetare och syntes ofta på sin cykel med spaden på pakethållaren. Han gifte sig med Greta Lidström.

Matilda blev sambo med Albert Webjörn.

En dag  -  Sara var då 94 år – fick hon se att barnbarnsbarnet Mary hade gått fram till kokspisen. Hon skyndade fram för att förhindra att barnet ifråga skulle bränna sig. Då snavade hon i hastigheten i sin långa svarta kjol, och det bar sig inte bättre än att hon ramlade och bröt lårbenshalsen och blev sängliggande resten av livet.

Men hon ville fortfarande höra vad som hände och skedde ute i världen, så lite skumögd som hon var, så lästes dagstidnigen högt för henne. Hon kommenterade också varje nyhet.

Och på helgerna var det högläsning ur hennes bibel, som på insidan pärmen har namnteckningen, Sara Hansson.

I lövsprickningen maj 1923, ville Sara än en gång känna doften av och se fräscht björkris. Några kvistar hämtades in och sattes i en vas på hyllan.

Rummet var då nystädat, golvet skurat och nytvättade sängkläder låg i bädden. Det var vår ute och den känslan hade spritt sig in i Saras kammare.

Hon låg och drog in doften av björk och nyskurat rum – en föraning om den kommande sommaren. Sara fick uppleva både våren, sommaren, hösten och vintern 1923. Men den 19 april 1924 avled hon i hemmet på ”Löten”. ”Ålderdomssvaghet” noteras som dödsorsak.

Ryktet spred sig snabbt i bygden: ”A Sara ä dö”!

En gosse som sprang med en bjällra och klämtade i byn fick skarp tillsägelse att sluta upp med oväsendet och inte störa friden.

(Bjällran kastades under Salmanans lillstuga, där den ligger än idag).

”A Löt-Sara ä dö”.

Men Erik Olof då? Hur gick det för honom? Jo, han gifte sig och blev bosatt på Moarna. Erik Olof, ett original, ett intelligent original. På resa i Stockholm blev han utan pengar. Vad göra? Jo, han predikade och sjöng i parkerna – och tog upp kollekt, kunde diskutera både det ena och det andra – speciellt i bibelfrågor.

Denna sida har besökts av  personer