Låt oss gå drygt hundra år tillbaka i tiden.

Vi tittar på Fors socken från utsiktspunkten 1868.

Folkmängden är c:a 1 600 personer. Vad ägnar sig dessa människor åt?

De allra flesta sysslar med något arbete inom huvudnäringarna: jordbruk och boskapsskötsel. Även barnen får från tidig ålder hjälpa till med enklare göromål inom dessa verksamhetsområden. Några personer är hantverkare såsom skomakare, skräddare osv. Många arbetar vintertid i skogen med huggning och körning.

 Men låt oss gå tillbaka till huvudnäringarna.

 Detta år fanns i Fors:

 Hästar: 237

 Får: 1 235

Getter: 925

Svin: 137

Titta på dessa siffror och jämför med förhållandena idag. l sanningen en annan tid! Vi är i bondehushållets era - men ändå i en brytningstid.

Nya vindar hade börjat blåsa över den lilla socknen i östligaste Jämtland!

Här fanns nu t ex en fabrik sedan 1856 - Annedals manufaktursmedja - som tyvärr brann ned 1879. Där tillverkades liar, hästskor, yxor, skyfflar och spik.

 Andra tecken på att ny tid randats var att barnen från c:a 7 års ålder kunde gå i s k småbarnsskolor. Vid vissa tillfällen kunde man tom. konsultera läkare i Ragunda.

 Men ännu gällde till stor del gamla tiders seder och bruk. Bondeåret gick sitt invanda lopp som det gjort i sekler, trots att vissa moderniseringar och framsteg hade åstadkommits i brukandet av jorden.

 Sommar och höst användes till att samla i lador, i härbren och i källare, allt det som var nödvändigt för att man skulle klara livhanken på både människor och husdjur under den långa, kalla vintern, där julen utgjorde ett välkommet och efterlängtat avbrott i den mer än väl arbetstyngda vardagen. Ock liksom arbetet och strävan inom bondenäringen hade utbildat sedvanor, präglades även julfirandet av sina mångåriga traditioner.

 Men för att rätt förstå hur arbetstyngd dagarna på en bondgård var, - låt oss gå ytterligare hundra år tillbaka i tiden. Alltså - Fors på 1760-talet - och arbetet på en gård de tre sista månaderna på året. Vecka efter vecka.

Oktober månad

1 :a veckan

Så vida tjänlig väderlek råder plöjes större delen av den åker upp som

detta år burit säd, men som följande år skall ligga i träda. Eljest om regn faller ristar de litet av vad som sedan skall bliva ny åker. Kvinnfolken är under allt detta sysselsatta med att bråka och draga hampa, som de förut hämtat ur jorden.

     2:a veckan

Nu röjes och rensas all slåttermark av manfolken, och kvinnorna sköta

boskapen och klippa fåren. Denna tiden slaktar ock lantmannen boskapen.

     3:e veckan

Denna årstiden hugges timmer och annat virke varav nästa år skall användas till byggande. Dikning sker och gärdsgårdar göras nya eller gamla förbättras av manfolken. Men kvinnfolken sysselsätta sig med bryggning, bakning, mältning, tröskning och att göra korv m. m.

     4:e veckan

Fortfares med föregående sysselsättningar.

 November månad

    1:a veckan

Nu föres timmer och virke samman i skogen, och ved av allehanda slag lägges i högar, på det att den utan särdeles möda om vintern kunna hemföras. Kvinnfolken börja med ullspånaden kvällar och ottor, och förrätta dessutom sina vanliga sysslor.

    2:a veckan

Sedan jorden är frusen och annat arbete ej kunna göras går bonden i skogen 2 å 3 dagar i veckan på jakt och ser till sina små giller, på vilket sätt större delen förvärvar sig det salt och de fiskvaror som måste köpas. Dock fullföljes de sysslor som behövs av flera manfolk hemma vid gården, såsom att hugga granris, tröska, hugga och mala.

Kvinnfolken förrätta deras förr beskrivna sysslor.

     3:e veckan

Den gödsel som uti fä- och ladugårdarna året igenom blivit spilld och sammantrampad med granris och boss, samlas nu att utköras på åkrarna.

Granris hemföres och hackas hos större delen av allmogen och bäres sedan in till boskapen för att den skall vänjas vid att äta detta ifrån hösten, varav den trivas ganska väl, förutom att det mycket bidrager till födan.

Kvinnfolken börja nu mera arbeta med yllespånaden, så att mest var och en har sitt vackra vadmalsstycke färdig till Karimässmarknaden, att det till färgaren avsändas för att antingen valkas eller färgas, och förrättar dessutom sina nödiga hushållssysslor.

   4:e veckan

Så fort körföre bliver så börjar nu allmogen med sina långa skogskörslor efter ved och i synnerhet efter foder, det han nu tager längst bort på skogarna. Kvinnfolken har hemma sina sysslor som förut är uppräknat.

December månad

   1:a veckan

Denna tiden utköres hela årets gödsel på de trädesåkrar som nästa år tänker sås, vilket kan pågå i 3 à 4 dagar. Ottorna användes till att hugga

upp den hemförda veden och kvällarna till andra träslöjder, men detta år (1763) har en stor del därav gått åt till linberedning. Kvinnfolken äro alltid med vid gödselns utförande och vid linberedningen, dessemellan sköta de boskapen samt spinna, väva och baka.

   2:a veckan

Nu fortsätter foder- och vedkörslorna, vedhuggning, tröskning, granris-hackande samt malande för manfolken. Kvinnfolken åter sköter boskapen, brygger, bränner, bakar och spinner kvällar och ottor. Och fortfar bägge könen med dessa sysslor ända till julkvällen.

3:e veckan

Se föregående vecka.

4:e veckan

Se föregående vecka.

Sista veckan av denna månad är mest helg. l julhelgen äro en del bjudna till släkt och vänner, en del åter har bjudit gäster till sig, och den övriga delen får mest objudna gäster. Mellan fjärde dag jul och nyåret förehaves ej något tungt arbete, man sköter endast boskapen och syr och lagar kläder.

Som sagt, detta gällde för forsborna på 1760-talet men i mångt och mycket kunde sysslorna gälla även för tiden omkring 1850. Låt oss då se lite närmare på de arbeten som kan sägas vara förberedelser till jul- firandet.

Men först skall med skärpa sägas att efterföljande redogörelser gäller för bara de större bondgårdarna, l många hem var det helt andra villkor. Överflöd i mat och dryck gällde inte för t ex torparen och soldaten. Tillgång till livets nödtorft kunde även variera från år till år. Missväxt skapade skillnader i matvanor. Och blev det "hårdår" slog det så mycket värre mot torparen än mot storbonden.

1865, 1867 och 1869 var sådana år. 1867 gick isen på sjöarna i Fors inte upp förrän vid midsommartiden och frosten slog till igen redan i augusti. Vad stod på torparens julbord det året?

SLAKT

Oktober kallades i den gamla almanackan även för Slaktmånad. Det var alltså den tid då en del av boskapen slaktades ned för att man skulle få mat över vintern. Men man slaktade också för att man på höstkanten ofta hade mera djur i ladugårdarna än som kunde födas vintertiden.

En riktig storbonde i Fors hade vid den här tiden många munnar att mätta - i många fall ett tiotal barn, drängar, pigor och kanske även syskon och födorådsfolk. På bondgården kunde finnas ett tjugotal personer.

Oktoberslakten kunde omfatta en ko, en tjur och kanske ett tjugotal får. Själva slaktningen skedde på ett mycket mera barbariskt sätt än vad vi idag är vana vid.

Djuren fördes ut ur fähusen och så gav man dem ett hårt slag i huvudet med en yxa, varefter man stack dem i halsen med en kniv så att blodet pumpades ut av det ännu arbetande hjärtat. Djuren avled alltså av blod-förlust.

Allt som kunde användas till något togs omsorgsfullt till vara. Talg och fett kom t ex till användning vid ljusstöpningen. Djurens skinn och hudar användes vid tillverkning av skor, kläder och ryggsäckar m. m. Av fårskinn- en gjordes pälsar och tallar. Blodet kom till bruk vid bakning och mat- lagning.

Köttet åts delvis färskt, men största delen nedsaltades i kar, och kunde således genom denna konserveringsmetod länge förvaras i härbren och uthus.

Fårbogarna torkades oftast och kallades för spickekött "spetjekött". Det

ansågs som en delikatess. När gubbarna samlades till dryckeslag togs ofta

en sådan bit fram. Man skar då av köttet och använde det som tilltugg till supar och kaskar.

Närmare jul slaktades grisarna.

Det var verkligen högljudda tillställningar!

Tidigt om morgonen - i svinottan - ofta vid 4-tiden medan det ännu var nermörkt skedde dessa bestialiska gärningar. Grisslakten innebar något

av en kulthandling - man gläntade lite på dörren till kommande julefröjder vid matbordet. Man använde sig av ett speciellt verktyg: det s k trynträet

eller trynvidjan. Det bestod av en påk i vars ena ända ett hål var genom-borrat, i hålet hade man trätt en vidja formad till en rund ring. Ringen träddes över grisens tryne, varefter man vred på påken så att vidjeringens

omkrets minskades - och grisen kunde följaktligen inte öppna munnen och

skrika så mycket. Sedan stacks grisen med en kniv - obedövad. Dessa tidiga vintermorgnar före jul ljöd grisarnas halvkvävda ångestskrik genom byarna.

Ljud av stuckna grisar.

Något längre fram i tiden brukade man emellertid bedöva grisen före sticket genom ett slag i huvudet med en yxa, något som dock inte alltid fungerade så bra, då ju grisarna har ett skyddande lager av fett även i huvudet.

Om en sådan grisslakt i byn Västeråsen berättas följande:

Slakten skulle ske i svinhuset. Två män som skulle göra jobbet. Det gick snett ifrån första början.

Första slaget med yxan tog inte bra. Grisen tog till bens och sprang tjutande för livet runt, runt i stian.

Mannen som utdelat första slaget stod i mitten och slog mot grisen varje gång den kom rusande förbi.

Någon fullträff noterades inte;

Till slut var mannen så förbi av trötthet att han överräckte yxan till sin kompis med orden:

"Ta yxa du och slå en stund."'

Han insåg tydligen att slakten den här gången kunde dra ut på tiden.

Grisarna skållades inte, utan de flåddes och skinnet togs till vara för beredning.

Nämnas bör också att grisarna förr innehöll mycket mera fläsk än nutidens. Och var de inte tillräckligt tjocka så kunde de sparas till nästa jul.

Det berättas att en (kvinna, lngrid-Märta i gården Torpet i Västeråsen

alltid hade grisar som slaktades vid två års ålder. Om hon hade sett våra grisar idag, skulle hon säkert ha skrattat åt "eländet" och liknat dem vid magra jakthundar.

Fläsk skulle vara fläsk.

KÖRSLOR

Så fort snön kom och det blev körföre gällde det att få hem ved och hö ifrån skogarna.

Hade man hö i skogarna?

Jojomen, det hade man. Det var ju så att de gräsbevuxna ytorna hemmavid gården inte på långt när alltid räckte till att producera allt det hö som tarvades för att föda alla kreaturen genom en lång och kall vinter. Därför slogs även hö vid fäbodarna och inte minst betydande var den starr som togs till vara på myrarna. Fäbodhöet och "stara" gällde det nu att få hem till "byss" och få det inlastat i lador och foderskullar - där sådana fanns - i god tid till julen. Under senhösten och förvintern hade man nu utfordrat kreaturen med hö från hemslåttern, därför fanns det plats för denna påfyllning av "skogshö".

Ved som man tidigare under hösten huggit och dragit samman i skogen forslades hem. Den mest eftersökta veden var den av gamla uttorkade furuträn s k "raskar". Veden var alltså redan torr vid hemkörningen och kunde sålunda genast kapas, klyvas och eldas. Att hitta dessa torra träd ute i markerna torde vid denna tid, 1850 och senare, inte ha varit alltför svårt. Större avverkningar förekom nu inte och någon skogsvård värd namnet existerade inte heller som kunde föryngra den förhärskande gamla, till stor del helt orörda urskogen.

Dessa körslor var drängarbete.

Huttrande i morgonkylan drog de av sig fårskinnsfällama, fick sig lite till livs - en bit bröd och en sup eller kaffe. När man fick bränna sitt brännvin själv, drack man nästan alltid sådant i stället för kaffe. Men vid mitten av 1800-talet förbjöds ju husbehovsbränningen, och då övergick man till kaffe. Från Österåsen berättas att drängarna fick en sup på morgonen när de klev upp. Var det söndag då fick man den utblandad med sirap.

Med brännvin eller kaffe innanför västen fick drängen bege sig ut till stallet för att se om hästarna. Klockan var då mellan fem och sex. Sedan följde en dag av hårt arbete - en dag inte alls olik alla de andra på en bondgård i Fors, när snön kommit, och det hade blivit körföre.

VEDHUGGNING

Inför julen och vintern gällde det att förse sig med en försvarlig mängd ved. Att ha "valire" fullt, från golv till tak, med den varan innebar hög status för bonden. Ju mera ved gården hade inför julhelgen, ju högre anseende hade ägaren i grannarnas vakna ögon. Ja, det gick t o m så långt att man vid passande tillfälle smög sig över till sina grannars vedbackar för att spionera på hur långt de hade hunnit i vedhuggningen.

Ett känt ordstäv i Fors är ju också:

"Fattedomen börje dare valire".

Observera att vi använder ordet hugga ved, inte såga ved.

Varför?

Jo helt enkelt därför att man oftast inte hade eller använde såg. De första s k stocksågarna kom i allmänt bruk först i slutet av 1800-talet, och då givetvis främst i skogsarbetet. Som alla nymodigheter betraktades de länge med misstänksamma ögon av bönder och skogsarbetare, varför skogsbolagen t o m sökte förbjuda yxan som verktyg vid fällning och kapning av träd. Stocksågen bestod av ett otympligt sågblad ca 1,5 m långt och 1,5 dm brett med ett trähandtag i var ända. Den skulle hanteras av två personer. Men nu, i mitten av 1800-talet, användes nästan uteslutande yxan vid vedhuggning. Det var alltså ett mycket tidskrävande och svettdrivande arbete att först kapa till vedträn med yxan och sedan klyva dem.

C:a 5 veckor före jul sattes arbetet igång, vanligen av gårdens drängar.

För att tillvarataga tiden på bästa sätt stod man ute på vedbacken tidigt

i ottan, medan det ännu var långt till dager. För att se i mörkret hade man en stockeld som belysning.

Gjuten järnspis, kokspis, var ännu inte i allmänt bruk, utan man eldade fortfarande i den öppna härden. I flera hem dröjde det ända fram till en bit in på 1900-talet innan man installerade järnspis. Ofta var det då kvinnorna som "tryckte på" för att få en sådan i sitt kök - det var ju också de som arbetade vid den - medan husfadern som höll i pengarna tyckte att det inte var något fel på "öppenspisen". Den hade ju dugt förut, "åt a mor å a far". "Kaste ut pängar pån tåckedann" gillade de inte.

Att värma upp sitt hus med öppen spis har vi nu i energikrisens tider lärt

oss vara ett stort slöseri, då ju stor del av värmen går ut genom skorsten

till kråkorna. Vedåtgången var förr också enorm, därför att veden skulle ge både värme och lyse i flera rum, Ja, inte bara i flera rum, utan även i flera hus såsom t ex i bryggstuga och bastu. Men å andra sidan var ju veden i stort sett gratis, medan fotogenen i lamporna, som kom i bruk på 1880-talet, måste inhandlas.

När julaftonen närmade sig, blev det barnens uppgift att bära in så mycket ved som kunde få plats inomhus i kök och förstugor. Allt gick ju ut på att vara så välförsedd när helgen stundade, så att minsta möjliga arbete behövde utföras under juldagarna - då ju trevligare sysselsättningar vankades som längre fram skall ses.

INOMHUSSLÖJDER

Allt eftersom hösten framskred och övergick till förjulsvinter minskade också dagarnas längd. Men att det var mörkt ottor och kvällar fick inte inverka menligt på arbetet - det måste utföras ända.

Man drog nu in i kök och bryggstugor - där värme kunde fås - med en mängd varierande sysslor.

Eftersom forsborna hade en viktig inkomst av laxfisket i älven, gällde det att hålla nät, not och andra fiskeredskap i bästa skick, och man passade nu på att reparera och även göra nya sådana. Vidare sysslade man med att tillverka och reparera jordbruksredskap, där materialet till stor del fortfarande var trä. Fanns gårdssmedja kunde den vara igång både tidigt och sent eftersom där gavs både värme och ljus.

Kvinnorna låg inte heller på latsidan. Förutom det dagliga slitet i ladugården skulle de även stå för all matlagning. Att någon manlig individ skulle ta aktiv del i köksbestyren var inte att tänka på. Men inte bara mat behövs ju - även kläder kunde vara bra att ha - och även på den punkten fordrades en stor insats av "kvinnfolka". Spinnrockar surrade, vävstolar dunkade, kläder lagades - bakom all denna aktivitet låg flinka kvinnohänder.

När nya kläder och skor skulle göras kom skräddaren och skomakaren. De arbetade vanligen inte i egna verkstäder, utan de turnerade mellan socknens gårdar när så påfordrades. Tyg och läder behövde de inte medföra, det fanns klart - tillverkat av gårdens eget folk. Men ville någon vara lite extra stilig kunde man dock köpa lite finare tyger i affären eller av kringresande handlare.

TILLREDNING AV MAT OCH DRYCK

Tiden före jul innebar en period av mycket arbete för kvinnorna. Städningen tog en rundlig tid - det var inte alltid så lätt att få golvtiljorna i rummen rena ifrån smuts. Kläder skulle tvättas och efter slakten måste ju fläsk och kött tas om hand. det som inte direkt saltades ned förvandlades till maträtter som skulle stå på matbordet till jul. Man gjorde korv och flera sorters syltor t ex pressylta, kalvsylta och rullsylta.

Gammelosten var ju tillverkad förut, men sötost och vitost gjordes nu strax före jul.

Bröd bakades två gånger per år, vår och höst. Tunnbröd bakades av ojäst deg.

Kammekake var kalasbröd, och "kake" det vanliga. Blodbröd och ärtbröd bakades också, det senare var lite fränare i smaken än vanligt tunnbröd. Av råg gjordes bullar som ibland fick lite olika former s k julkusar. Om man nu verkligen hade investerat i en så nymodig pjäs som järnspis, var det lite lättare för kvinnorna att baka "krusa". Speciellt barnen såg fram mot den dag då krusbaket skulle börja, för då kunde det hända att det vankades smakprov av både deg och färdiga kakor. En särskild sorts bakelser av smördeg med garnering av sockerglasyr var populära. Samt rånen förstås.

Lutfisk kunde man ju köpa. eller också gjorde man den själv av gäddor som hade soltorkats mot en husvägg.

Dryck måste ju finnas till julen. Man bryggde sitt öl och svagdricka på humle och malt. Husbehovsbränningen förbjöds år 1855, och intill dess brändes brännvinet hemma på gården, men nog förekom det även efter det året att man eldade under den gamla ärgiga brännvinspannan, som egentligen skulle ha lämnats in till myndigheterna. De laglydiga köpte dock sitt julbrännvin som färdig vara. l de mera burgna bondgårdarna kunde det tom. hända att konjak kunde serveras.

LJUSSTÖPNING

Som vid så många andra inomhusarbeten föll det på kvinnornas lott att stöpa ljusen. Detta borde ske vid nymåne, för då ansågs ljusen brinna bättre.

Material till vekarna var bomullsgarn som kunde köpas i handeln. Men innan bomullen började importeras till Sverige användes en blandning av hampa och lin, blångarn, till ljusvekarna. På varje gård odlades ju förr båda dessa växter.

l stället för stearin till ljusen, som vi nu är vana vid, användes talg. Talgen togs tillvara vid fårslakten. Upphettad, smält talg hälldes i t ex en träkärna, "kärnholk". Vekarna dvs. det tvinnade bomullsgarnet bands i rader om t ex tre på träpinnar. Sedan höll man i pinnens båda ändar och doppade ner vekarna i den flytande talgen, därefter lades den mellan två störar som lagts parallella över t ex två stolsryggar för torkning. Under tiden

den torkade doppade man nästa pinne med vekar på osv. På så sätt kunde man på en eftermiddag eller kväll tillverka bortåt hundratalet ljus.

För särskild användning under julhelgen stöpte man tregrensljus. Deras form erhölls genom att man band samman tre vekar. När dessa tregrensljus sattes fram första gången på julbordet, spred de förutom ljus också även en varm känsla av högtid och säregen stämning av jul och helg.

Det tvinnade bomullsgarnet brann inte upp när ljuset brann, varför man

alltid fick ha en sax till hands och med jämna mellanrum klippa av veken.

JULBADET

Till förberedelserna inför julfirandet hörde att alla i gården, ung som gammal, skulle bada. Tidpunkten för detta "evenemang” - kanske årets enda i den vägen - var dagen före julafton, sjulsmässdagen, eller kanske oftare på själva julafton.

Vatten hämtades från brunnen, eller kördes hem från den närbelägna källan i en stor så. Torparna och soldaterna - eller "jägarna" som de sistnämnda kallades - hade oftast inte brunn på gården, utan de tog sitt vatten ifrån någon källa. De hade heller inte tillgång till egen häst, därför fick man med egna kroppskrafter frakta hem vattnet i sån på en "skumé". Det var en med på vilket sån ställdes, och det var sannerligen ett tungt arbete att forsla vattnet på det sättet, i synnerhet om det var backigt ifrån källan till gården. Och det gällde ju också att hålla tungan rätt 5 mun och hålla balansen på ekipaget, då det ju var endast en med under ekipaget.

Vattnet värmdes upp till lagom temperatur i lagården eller bastun. Därefter vidtog badet. Eftersom det var praktiskt mycket svårt att hämta och värma nytt vatten för varje badande, fick samma vatten användas av flera personer.

Ja, det hände ofta att allt gårdsfolket använde ett och samma badvatten, som då hade en viss tendens att bli alltmer trögflytande efter varje badande.

Försiggick tvagningen i ladugården framträdde de badande inför en storögd och förundrad publik av kor och kalvar.

Badet var en av de sista förberedelserna inför helgen, allt grövre smutsigt arbete skulle då vara överstökat, varför man visste att nu var julen kommen, när man steg upp ur träkaret och fick på sig rena kläder. Alla var dock inte så trakterade av att blöta sig. Somliga gick tom. och gruvade sig inför badet och försökte allehanda knep och undanflykter för att slippa undan. Men retsamma ord och gliringar från de yngre fick dem oftast att genomlida reningen.

JULFlRANDET

Så var då äntligen julafton kommen - efterlängtad av både stora och små.

De sista göromålen före helgen stökades undan.

Man var noga med att se till att inga redskap eller verktyg låg ute och skräpade. Gården och gårdsplanen skulle se städad ut. Slädar och kälkar kördes undan, de många skidparen som vanligtvis stod lutade mot någon husvägg eller var nerkörda i en snödriva vid farstubron ställdes in. Och innan snöspadarna bars bort skottades gårdsplanen för att den skulle bli jämn och fin - ja inte bara planen skulle se inbjudande ut - utan även snökanterna runt omkring skulle vara vackra.

Senast vid mörkrets inbrott skulle det vara mjölkat och "stilIt". Hade man inte badat förut togs nu julbadet och därefter letades de bästa kläderna fram.

Tidigare under dagen hade man i många hem ätit "flottmelja" – motsvarigheten till vårt dopp i grytan.

Vid tretiden på eftermiddagen dracks kaffe och man fick nu för första gången doppa av alla "julkrusa" och smördegsbakelserna. Männen tog nu fullt synligt inför kvinnornas blickar - för en gång skull - några supar eller kaskar.

Eftersom det var jul avhöll sig kvinnorna ifrån att kasta ogillande ögon på tilltaget. Man såg inte ofta en kvinna dricka sprit öppet, då skulle hon ha blivit utskämd.

Mellan fem och sex åts julmaten. Man åt "julkväln". Det var något av jul-aftonens höjdpunkt.

Grenljuset togs fram och ställdes på det festligt dukade bordet. Allt vad hemmet förmådde erbjuda i matväg stod framme:

Lutfisk och för den stora dagens skull: råskalad potatis. Där fanns det hemkärnade smöret sirligt upplagt med räfflade träspadar, messmör, vitost sötost, getost, den läckert doftande gammelosten, torkad fårbog, kokta grisfötter och grissvansar. De sistnämnda tordes inte barnen äta av då det var ett vanligt talesätt att om man åt sådana, då skulle man stanna i växten. Där fanns pressylta, rullsylta. kalvsylta och korv. Men skinka saknades, den är ett senare tiders "påfund".

Där på bordet fanns tunnbröd och rågbullar. Och till all denna mat dracks mjölk, svagdricka eller julöl. Karlarna drack även några supar.

Vid niotiden på kvällen åts gröt. Det var inte så vanligt med risgrynsgröt utan man hade gryngröt. Grynen hade man själva gjort av potatis.

Men inte endast människorna skulle äta bättre mat idag.

Till fåglarna hade man satt upp kärvar på en stång i en snödriva. Bondgårdens alla kreatur fick också sin kalasmat. Det gick till så att man tog en bit av varje maträtt som stått på matbordet och blandade med brännvin, malt och salt. Med detta gick man ut i vinterkvällen till ladugården och gav lite grann till varje ko, get och får. Därvid nämndes varje ko och get vid namn och man sade "Ha ä julkväln ikväll Moge, Rosa. Peppre osv. Fåren hade inga namn.

Sedan fick djuren - och då även hästarna - ett duktigt fång hö av bättre kvalitet. Denna ritual kallades att ge "lilIkvälIsmåle".

Inne i stugan fanns ingen julgran, dessa kom i bruk i Fors på 1880-talet.

Någon givmild tomte uppenbarade sig inte heller med klappar. Vi har ju

vant oss att se denna figur som endast dyker upp på julaftonen och delar ut julklappar. Så var det inte förr. Tomten fanns med på gården under hela året - och framför allt - inte kom han med några gåvor på julaftonen.

Varje bondgård ansågs ha sin egen tomte som det gällde stå på god fot med.

Tecknet på att gården hade en tomte var t. ex. att hästarna hade s. k. tomtflätor i manen. Det var till synes riktiga flätor som verkade vara gjorda av människohand, men det var alltså tomten som hade gjort dem. Och det var sannerligen inte tillrådligt att försaka lösa upp den.

Då kunde ruskiga saker hända!

För inte alls så många år sedan fick en man i Fors en riktig hurril så att han nästan tappade medvetandet en stund, när han försökte reda ut en sådan fläta. Ock slaget han fick kom som från ingenstans. Ingen mänsklig varelse fanns i närheten. Och blev man inte slagen, kunde man råka ut för någon elak sjukdom.

En annan skillnad mellan dagens och gårdagens tomte var att han förr hade bara ett öga.

Om tomten berättar Otto Enestubbe, född på 1890-talet i Österåsen, i en uppteckning:

"Under mina uppväxtår på Österåsen hörde jag vid ett tillfälle en äldre man, Jon Andersson, yttra att tomten hade endast ett öga och att de flätade den långa manen på hästarna i stallen. Jag berättade för honom att jag hade försökt lösa upp en sådan fläta men inte lyckats. Han varnade mig för dylika försök, ty det kunde medföra allvarlig sjukdom. Dessa flätor voro flätade med tre tåtar tagel i någon cm:s längd mycket snyggt och prydligt, därefter vidtog en något längre bit där riktig flätning icke var utförd. Där var taglet icke längre i tåtar, utan ihopsnott i en evig röra, som var omöjlig att öppna.

Jag hade då någon fråga till gubben Jon, varför tomten kunde bära sig så åt och inte fläta ut flätan i hela sin längd, vilket ju hade varit vackrare.

Jon Andersson svarade att detta berodde på att tomten bara hade ett öga och inte såg så bra. De gamle i hans barndom (han var född 1845) satte alltid ut mat till tomten och särskilt vid jularna. Folket i gården skulle hålla sig väl med tomten, ty det medförde stor välgång för husfolket i sin strävan och äring. Att tomten flätade manen på hästarna var ett tecken på att förhållandet till tomten var gott".

På 1880-talet var forskaren Johan Nordlander i Fors och gjorde uppteckningar hos roteskolläraren Per Marks i Ede. Om tomten berättades då: "Tomten är husets goda ande. Han icke blott vårdar sig om hästarna ute är ock redo att när som helst i öfrigt arbeta för husets bästa.... Vanligen nöjer han sig med litet mat; men får han icke sitt nödtorftiga uppehälle, händer det, att han går i ladugården och diar husbondens kor. Ehuru liten och oansenlig, bär dock tomten stora bördor nog. En bonde öfverenskom en gång med en tomte, att denne skulle bära nyskuren säd från grannarnes åker till bondens loge. Tomten gjorde efter överenskommelse och fann alltid vid framkomsten till logen mat i en bytta, som sattes ut på ett bestämdt ställe. Allt gick bra, och bondens kornbod riktades för hvarje natt. Men nu var det så, att bonden hade en dräng. Han var tanklös och oförståndig, som ungdomen alltid är, och tyckte, att det skulle vara roligt att spela tomten ett spratt.

Han tog bort den mat som var utsatt åt honom. När nu tomten kom på logen med sin börda och ej fann den vanliga maten, suckade han och sade:

"Jag har burit tolf skyl och åtta bann och ingen mat fann".

Men vi går tillbaka till vår gård.

Tomten kom sålunda inte med klappar, däremot kunde det hända att man under kvällen smög sig över till någon släkting eller anförvant och kastade in någon enkel eller skämtsam sak som man själv tillverkat. De som fick gåvorna var mest barn eller fästfolk. Det ingick i seden att smyga sig så tyst som möjligt på tå till köksdörren, hastigt öppna den och kasta in gåvan på golvet. Sedan gällde det att så fort benen bar springa därifrån utan att bli infångad eller igenkänd. Men om man hann ifatt gåvogivaren inbjöds han gärna in i stugvärmen för att bli trakterad på bästa sätt. Inkommen i köket kunde han nu knappast känna igen sig, så fint och städat var det. På det trävitt skurade golvet låg nya eller nytvättade trasmattor. Muren vid härden var nykritad vit och fin, den som alltid var så svart av sot förut. Ur skåp och kistor hade plockats fram vepor, dukar osv. Var det en större bondgård hade den ofta en "sal" som stod oanvänd och kall året runt - utom vid julen. Där var nu varmt och sköt, och gårdsfolket satt därinne och talade om "gammeltin", flydda tider. Gamla sägner ifrån bygden berättades för hundrade gången, medan barnen uppmärksamt lyssnade på och lärde sig av de gamle.

På så sätt fördes den muntliga traditionen vidare till nästa släktled.

Som vid andra av årets högtider, var det vissa "märken" man skulle ge akt på denna dag, eller också var det vissa rituella saker som nödvändigt skulle utföras.

Om träden i skogen tyngdes ned av mycket snö, eller var "jullorva" som det hette, betydde det att sädesaxen kommande höst också skulle vara nedtyngda och ge riklig skörd. Men var det ingen "jullorva" skulle axen stå upprätt och ge lite korn och råg.

Om det var molnfritt och stjärnklart på "julkväln" betydde det att det skulle bli gott om bär till sommaren och hösten.

Kvinnorna skulle gärna sy på något, även om det blev aldrig så litet. Anledningen till detta sades vara att jungfru Maria hade sytt till Jesusbarnet denna dag.

Så gick man till sängs på madrasser som var stoppade med ny halm, helgen till ära.

Nästa dag skulle man upp tidigt för att som så många gånger förut få vara med om jullottan i sockenkyrkan. Men nu gällde det att få några timmars välbehövlig sömn.

JULDAGEN

Under julnatten hade man flera gånger oroligt tassat upp och tänt ett ljus för att se på klockan - det gällde att inte försova sig så att man missade julottan.

Vid fyratiden steg man då upp och stärkte sig med kaffe och dopp. Karlarna gick ut för att sela hästen eller hästarna och spänna för den bästa släden.

l den skulle husbonden med fru och kanske några av de små barnen åka. Nu tändes talgljus och ställdes i fönstren i varje gård. Högtidlighet och förväntan låg i luften. Men någon person i gårdarna måste stanna hemma och se till elden m. m. Detta turades man om med så att han eller hon fick följa med nästa år istället.

De som bodde i de små mörka byarna på södra sidan av älven, eller "åa" som det sades, och alltjämt heter, kunde även de åka hästskjuts till kyrkan om förjulsvintern hade varit så frostig att isen bar, annars fick man gå till fots och färjas över. Man kunde även hjälpa naturen att göra älven farbar för släde genom att hugga "kall". Hur man gjorde detta är en lång historia, enklast kan väl sägas att man högg is vid stranden och gjorde en "konstgjord" bro över vattnet.

Alltid besannades ordstävet: "Dom som ha långt tell kjörka kom allten fårst".

Framkomna till kyrkan ställdes hästarna in i kyrkstallama. De stod alldeles i närheten av den gård som ägdes av kyrkvaktmästaren Eric Ekman. Naturligtvis passade männen på att ta några "dragnaglar" ur medhavda flaskor inne i stallarnas mörker, innan de gick in i den av ljus upplysta kyrkan, där de mellan åren 1850-1881 kunde lyssna till julevangeliet läsas av sockenpredikanten Johan Steinwall.

Under ottan gick gärna tankarna till de nära och kära som låg begravda under snö och jord invid den gamla nedrivna "gammelkjörkan".

Efter julottans slut blev det bråttom, det gällde att snabbt komma till kyrkstallet, för nu skulle det bli kappkörning av. Kvinnor och barn satt lite småfrusna, trots att de var väl påpälsade, och lite rädda i släden, medan den av några supar upprymde husbonden ivrigt manade på gårdens snabbaste häst. Det ansågs vara en stor ära att hinna först till sin hemby ifrån julottan, och utgången av kappkörningen blev länge föremål för diskussioner under helgdagarna. Den som kom först hem, skulle också bli först med skördearbetet nästa år.

Väl hemkomna blev det åter lite till livs, sedan lägrade sig stora helg-friden över gården. Eftersom det nu inte fanns så mycket som måste uträttas, gick man och lade sig och sov eller bara vilade sig några timmar.

Att gå till grannarna en dag som denna ansågs vara höjden av ouppfostran, och så har det varit i Fors långt in i sen tid. Man sade till barnen: "Ha ä bara julgrisan som ä ute på juldan". Någon gång kunde det hända att en överförfriskad person i fyllan och villan gick till grannen för att försöka bli trakterad med brännvin, men sådant var ofta lönlöst, och den människan sågs sedan över axeln som något av en mindervärdig person.

Juldagen blev därför långrandig, speciellt för barnen som annars var vana att såväl helg som socken leka och rasa med granngårdens ungar.

Maten som åts på juldagen var blodpudding och leverkaka till frukost.

Middagen bestod ofta av revbenspjäll och dagen slutade med gröt.

ANNANDAG- OCH TREDJEDAGJUL

Efter juldagens stillhet blev det andra jakter på annandagen. Det var byns ungdomar som nu ställde upp med bullersamma gyckel. Om detta har Per Marks berättat för Johan Nordlander följande:

"Annandag jul om aftonen samlades större och mindre pojkar i byn. De klädde ut sig till två lappar i renskinnsmuddar, ludna mössor, med knölar på ryggen och sotade ögonbryn. Dessa voro man och hustru, och följeslagarna voro deras barn. l var gård fingo de en sup till mans och mat till det därpå följande kalaset, som stod tredjedag jul. Sven flickorna tiggde ihop mat i sina hem, särskilt mjölk. På tredjedagen var det stort kalas. Då stektes fläsk och koktes gryn i riklig mängd. Då åts och dansades. Även bönder och bondhustrur brukade vara med. Äldst kallades gästabudet "staffanströa".

Staffansvisan som sjöngs av pojkarna under matens insamling:

l dag så pläga Staffans män besöka sina vänner

vill inte bonden skaffa till

de skålar, som påminnas,

 så skall han akta pälsen sin;

 få se, vad han då vinner.

Ett brännvinsglas och ett stop öl

till att för munnen kasta.

Är gubben hull

sju kannor full

slår han uti vår flaska

Husmodern sa till pigan sin

min piga kring,

var snäll och spring,

tag in ur häbberslådan

rågkakor två,

en korv också,

prisa vill vi en sådan".

Som vi ser av sången var det mera med pock än med lock som ungdomarna fick sina matvaror. Och i vilken kondition de tiggande pojkarna var efter att ha fått en sup i var gård, det kan man ju gott föreställa sig. Nu var den här seden så pass välkänd och även omtyckt, att bönderna i förväg hade ställt i ordning det som skulle skänkas till "Staffanskaran^'.

Kalaset som gick av stapeln på tredjedagen hölls i någon storgård, där gott om utrymme fanns. Någon lokal spelman hade vidtalats att ställa upp med sin fiol, och nu åts det och dansades det natten lång. (bland avbröts festligheterna av att några påstrukna män tog till nävarna. Tvisteämnen fanns det nämligen gott om, och isynnerhet kunde känslorna koka över om laxfisket kom på tal. Det var ett särdeles hett ämne i Fors - det framgår även med all önskvärd tydlighet i alla tingsprotokoll. Här gällde inte det gamla ordstävet: "Ja ä bätter ma´ n magern fårlikning än n feten procäss". När det gällde laxfisket kände sig alla förfördelade.

På morgonsidan tog festen slut. Några flickor stannade kvar för att hjälpa till med städning och uppsnyggning.

Så var "staffanströa" över för den julen.

TIDEN FRAM TILL TJUGONDAGEN

Från och med annandag jul började de stora julkalasens tid. Släktingar och vänner i byarna samlades en eftermiddag eller en kväll till en stunds trevlig samvaro. På de större bondgårdarna bjöds på både mat och dryck i stora kvantiteter, medan kaffe med dopp räckte för de mindre kalasen.

Nyåret firades med ungefär samma mat som hade vankats på julaftonen.

Både i trettondagshelgen och på tjugondag jul kunde man tigga ihop mat och dryck i gårdarna och dansa i något hem. Det kallades då för "trettondagströa" och "tjugondagströa".

Nu var det väl så att den bättre maten höll på att tryta i visthus och bodar - den kunde ju inte räcka i all evighet. Ett ordstäv brukat i Fors sade: "Tjugonda jul ska alle tånner stå i stul". Med det menades att nu kunde alla tunnor och laggkärl vändas upp och ned - för nu var de tomma.

Nu stundade oxveckorna. Det var tiden fram till påsk.

Vardagarna fylldes nu åter med arbete.

Man hade nu påskhelgen att se fram emot.